Trots att förlossningen blir komplicerad kan förlossningsupplevelsen vara positiv. Oftast beror det på vilket stöd man har under förlossningen och om man känner sig trygg och informerad. Här kommer Lisas berättelse;
Jag gick över tiden 6 dagar och hade under dessa dagarna varit på två hinnsvepningar, jag och min sambo hade en tanke om att vi inte ville att vår son skulle födas på julafton. Dock märkte jag inte av något av den första på måndagen, på onsdagen fick jag som mensvärk men det började inte göra ont på riktigt förrän torsdag morgon den 21 december.
Jag väckte min sambo vid fem tiden av att jag hade ont och bad honom stanna hemma från jobbet. Vi var båda pirriga! Värkarna höll i sig med jämna mellanrum fram till 18 då de började göra ont på riktigt. Vid 22 åkte vi och lämnade vår hund hos min sambos föräldrar och åkte sedan till förlossningen. Nu började värkarna verkligen göra ont, men jag kunde andas mig igenom dem och räknade bakåt från 10, ju närmaren 1 jag kom så visste jag att värken snart var över och den hjälpte verkligen till att klara av dem.
När jag blev undersökt visade det sig att jag "bara" öppen 4 cm, så jag fick värktabletter och fick åka hem igen. Vi köpte med oss mat på vägen hem men jag fick knappt i mig något alls. Nästan direkt när vi kom hem så gick vattnet och värkarna blev mer och mer intensiva! För varje värk sprutade det ut vatten över golvet haha.
Vi åkte tillbaka till förlossningen vid 01 och blev inskrivna! Vi fick världens mysigaste barnmorska och jag kände mig så trygg! Allt som hände förklarade hon väldigt pedagogiskt för oss båda. När vi varit på förlossningen i två timmar började bebisens hjärtljud bli dåliga, då satt läkaren inne hos oss och övervakade och även hon förklarade allt som hände. Det visade sig att vår sons huvud var vridet fel så han kom inte igenom livmodertappen. De började då göra mig iordning för akut kejsarsnitt. Att det kallas "akut" känns dock missvisande då vi både hann byta barnmorska och jag hann få eda.
Väl inne i operationssalen var stämningen glad och lugn, alla kom fram och presenterade sig och berättade varje steg i vad de gjorde. Det tog inte många minuter innan vår son var ute och när jag såg honom var det så självklart att det var han som legat i min mage!
När jag ser tillbaka på min förlossning känner jag att trots oron över hand hjärtljud och den sjuka smärtan när han inte kom vidare i förlossningsgången känner jag att den inte kunde blivit bättre!
Jag önskar att jag hade fått läsa fler positiva förlossningsberättelser inför den då jag fick svår ångest så fort jag tänkte på födseln mellan vecka typ 30-36.
Stor kram och lycka till alla blivande mammor!