Jag önskar varje kvinna valfrihet, valfrihet att välja hur och var hon föder. Arbetar själv som hembarnmorska och det är lika säkert att föda hemma som på sjukhus. Glöm inte bort att ni har ett val när ni ska föda, här kommer Viktorias berättelse.
Efter många jobbiga känslor, misslyckad IVF-behandling, överstimulering, smärta, sjukhusbesök, heltidssjukskrivning, ytterligare överstimulering, så visade den jävligaste resan bli starten på vårt nya liv! Tillslut var vi gravida! Efter 40 veckor och 4 dagar bestämde hon sig för att påbörja sin färd till oss. Vår stjärna - Novalie! Den 12 maj vaknade jag vid fem på morgonen och kunde inte somna om. Kl.07 kände jag en smärta som jag inte känt innan. "Okej! Det är det här som är värkar", sa jag högt till mannen min som låg bredvid. Efter några minuter kom det igen. Och igen. Värkarna kom var sjätte minut ungefär och jag sa därför till killen att det nog blir hans första lediga pappadag. Han blev överlycklig och ringde snabbt sin chef för att meddela hans frånvaro. Det var även idag som vi skulle till barnmorskan på MVC för att göra de vanliga proverna. Bestämde oss för att ringa och sa att vi inte skulle närvara. Anton ringde och berättade att värkarna hade börjat sätta igång. Den manliga rösten i andra änden av luren ställde lite frågor för att bilda sig en uppfattning om hur läget låg till. Han började prata om antal värkar och att åka in till BB m.m. Anton svarade trevligt men bestämt att vi ska ha en planerad hemförlossning så det är inte aktuellt för oss. Jag har för mig att han upprepade det han precis sagt ett par gånger innan informationen gick fram. Barnmorskan i andra änden lät förvånad men önskade oss all lycka till. Jag kände mig lugn. Tog värkarna en i taget. Hörde av mig till hemförlossningsbarnmorskan, Agneta, och berättade hur läget såg ut och hur jag kände mig. Hörde även av mig till vår nära vän och doula Sara som undrade när hon skulle komma. Sa att det inte var någon brådska och att hon kunde sikta in sig på efter lunch. Jag och Anton åt frukost tillsammans. Förväntansfulla. Lyckliga. Jag tog värkarna ståendes, med handflatorna nertryckta mot matbordet, vaggandes fram och tillbaka med höfterna nästa som i 8:or. Andades. Djupa, lugna andetag. Tiden gick. Värkarna kom med ganska bestämda intervaller. Klockade värkarna. Såg när nästa värk var på väg. Kom på att jag skulle ta värk för värk och undvek därför att titta på timern när smärtan blev mer påtaglig. Vet att jag vid några tillfällen brottades med mina egna tankar om att jag inte kommer att klara det utan smärtlindring. Vid en värk utropade jag "AJ!" och kom i nästa sekund att tänka på ett tips som jag hade läst om att vända på bokstäverna. "JA!", viskade jag för mig själv. Påminde mig om att efter varje värk så var det ett steg närmare mötet med vårt efterlängtade barn. Snart så. Lunch. Fick i mig ett kycklinglår. Tog en bild på mig själv med gravidmagen. Kom på att jag kunde luta mig över skötbordet. La en kudde på dynan och lutade mig över. Skönt. Vaggade. Andades djupa andetag. Tog värk för värk. Efter några timmar så kände jag att jag ville lägga mig ner i sängen och vila lite. Åh, vad skönt att vila kroppen. Men ack nej,"man ska inte ropa hej!" När värken kom kunde jag inte längre hantera smärtan. Jag kunde inte hålla i mig i något. Jag kunde inte stå och vagga fram och tillbaka. Jag bara låg där som en strandad säl. "ANTON! HJÄLP MIG UPP!". Sara kom kl.13. Jag vet att hon kom med flera olika förslag på hur jag kunde prova olika tillvägagångsätt. Stå, sitta, ligga, använda pilatesbollen, robozo-sjalen, tryckpunkter, massage. Det enda jag sa var: "Nej det går inte, har försökt". Det var endast en sak som lindrade och det var när Anton drog med naglarna fram och tillbaka i svanken. Det var som om han trollade bort värkarna. Det exploderade av välbehag när han rörde vid mig. MEN BARA i svanken. La han en hand högre upp på ryggen eller axeln så blev han varse om att flytta ner handen till svanken igen. Min älskade Anton - min klippa - min räddare i nöden! Vid 15-tiden när värkarna hade tilltagit så ringde Anton barnmorskan som kom ett par timmar senare. Hon hade även med sig en nyexaminerad barnmorska som önskade få vara med på en hemförlossning. Viktoria hette hon. Så klart hon ska vara med sa jag när frågan ställdes! "Men bara för att hon heter Viktoria!" ;) Det var med värme som jag hälsade på Agneta och Viktoria när de kom. Glad att de var där. Det kändes tryggt att alla var samlade. Nu närmade det sig. Vi hade förflyttat oss ner till undervåningen där förlossningspoolen stod redo. Jag satt i soffan och sjönk ner i hukande ställning när värkarna kom. Kändes helt okej men det var fortfarande inte lika bra som vaggandes, stående, lutande mot öppna spisen mittemot soffan. Efter två värkar sa Agneta att hon trodde att jag var öppen cirka 5 cm. Behövde då gå upp på toaletten. Blev tvungen att ta ett par värkar medan jag var på övervåningen. Anton kom illa kvickt. Efter andra värken kom Agneta också och sa "Jag ångrar mig. Du är längre gången och kanske bör fundera på att gå ner i poolen." Ååh poolen, tänkte jag. Härligt! Kl.18: Gjorde mig i ordning, duschade, tog på mig bikinin och Agneta kontrollerade Novalies position och hjärtljud innan jag fick stöd av Anton ner i förlossningspoolen. Vilken befrielse! Viktlösheten! Värmen från det 37-gradiga vattnet som stömmade över kroppen när jag satte mig ner. Vid det här laget hade värkarna blivit intensivare. De varade i cirka en minut och kom mycket tätare än innan. Anton satt med mig på andra sidan kanten hela tiden. Sara och Viktoria hjälpte till med att fylla på poolen med varmt vatten allteftersom. Sara hade även fått rollen som fotograf och genomförde den ypperligt. Fick otroligt fina bilder och videos från hela förloppet, vilket vi är väldigt tacksamma för. Kl.19: Värkarna blev ännu mer intensivare. Anton lindrade genom att hälla vatten över min rygg, gav mig peppande ord och räckte mig vattnet när jag blev törstig. Efter några minuter hör jag hur Agneta säga lugnt "Nu kan du börja ta tiden". Vet att jag hann tänka "Ta tiden på vad?", innan jag avbröts av ytterligare en värk. Nu var de inte skönt överhuvudtaget. Kände hur trycket var kraftigare. Det spände i underlivet. Det sved och stack. Föreställde mig den lilla tjejen som ville ut. Vår lilla dotter. Det var det som fick mig att behålla lugnet, den djupa andningen och fokus på att följa värken, lyssna på kroppen och krysta när jag kände att det var dags. Snart skulle vi få träffa henne! Mellan värkarna fick jag till mig av Agneta att det är viktigt att ta det lugnt i slutskedet av utdrivningen för att kroppen skulle hinna med och att huden skulle anpassa sig för att undvika bristningar. Utnyttjade viktlösheten i vattnet och la mig tillbaka i poolen, blundade och vilade innan nästa värk. "Känn efter om du kan känna hennes huvud", sa Agneta. Försökte, men kände inget. Fan också, tänkte jag. Det är säkert flera timmar kvar. Men vad jag än gör så ska jag inte fråga hur lång tid Agneta tror det är kvar. Jag ska inte heller övertalas av smärtan att ge upp. Fokusera. Jag provade att trycka på när värken kom. Smärtan blev inte lika jobbig som innan. Efter några värkar så sa Agneta att jag skulle känna efter igen. Ja! Nu kände jag hennes huvud! Nu var det nära! Några värkar till. "Fosterhinnorna är hela. Du kan känna själv. Det känns som en fylld plastpåse som sticker ut lite grann", sa Agneta till mig. Ja, jag kände den. Jaha, tänkte jag, det var därför vattnet fortfarande var fräsht. Kände att en värk till var på väg. "Nu ser jag henne!", sa Anton. "Är hon lik dig?", svarade jag lyckligt när värken hade lagt sig. Nu visste jag att det inte var långt kvar. Max ett par värkar till, sen skulle hon vara här! Då kom nästa värk. Jag krystade. Tog i. Ett jämnt tryck. Smärta som inte går att beskriva i ord. Plopp. Kl.20.02 kom Novalie ut med segerhuvan på och togs emot i förlossningspoolen av en euforisk och enormt stolt pappa Anton. Han tog upp henne över vattenytan. Hon gjorde sig hörd med sitt första andetag som snabbt gick över i skrik. Jag tog emot henne och fick henne till mitt bara bröst. Höll henne tätt intill mig i en handduk. Hmm:ade och klappade henne lugnt över ryggen. Efter en liten stund lugnade hon sig. Äntligen är hon här! Vår finaste Novalie! Vi blev lämnade ensamma efter barnmorskans första bedömning av vår lilla flicka. Overkligt! Ett mirakel! Vårt mirakel! 30 minuter senare kom Agneta och berättade att navelsträngen var vit och slapp och kontrollerade även att moderkakan hade släppt. Det hade den, så Agneta drog i navelsträngen för att underlätta för mig när jag krystade ut moderkakan samtidigt. Det var "a piece of cake" efter att ha fött ut en långtradare på tvären en halvtimme tidigare. Agneta bedömde blödningen till 300ml och jag hade fått en mindre inre bristning som fick självläka. Inga stygn. Vi väntade nästan 30 minuter till innan Anton klippte navelsträngen och Novalie skulle vägas och mätas. 3520 gram och 50 cm lång. 10 fingrar och 10 tår. Underbart! En frisk liten dotter! Lust. Kärlek. Harmoni. Tillit. Värme. Lugn. Trygghet. Vänskap. Skratt. Lycka. Förälskelse. Den bästa födsel vi kunde ge vår dotter. Tack älskade Antony Cruz, vår vän och doula Sara Staberg, underbara hemförlossningsbarnmorska Agneta Bergenheim och bm Viktoria!