-Att föda ett barn vaginalt som ligger med rumpan ned, hur går det till?
Här kommer Miriams förlossningsberättelse.
Vår dotter föddes 2 september 2017 vaginalt i säte på specialist avdelningen på Östra Sjukhuset i Göteborg. Ja, ni hörde rätt - vaginalt i säte. Och ja, vi valde det själva. Efter vändningsförsök och utredning ifall det ens var möjligt landade vi i att det var detta som kändes tryggast för oss. Genom att dela med mig av min förlossningsberättelse hoppas jag därför att min historia kan hjälpa er till en trygg förlossning, oavsett vad ni väljer och vad som händer.
Okej, vart ska jag börja. Natten till fredagen den 1 september kände jag av typ 4 första värkarna. Det var skillnad för dom här gjorde ont, men var som mensvärk. Är typ glad att jag haft väldig mensvärk tidigare för det gjorde att jag kände igen känslan liksom. Hade varit orolig att det skulle vara en ny känsla jag inte visste hur jag skulle hantera. Från 7 på morgonen så fortsatte värkarna att komma. Jag började klocka värkarna och dom var förhållandevis regelbundna men det var typ 2 stycken på 10 minuter och dom varade omkring 30 sekunder. Vi hade tid hos barnmorskan 13.30 så vi åkte in till det. Blev ett emotionellt besök då jag började gråta. Hon också nästan. Peter jobbade hela förmiddagen fast hemifrån vilket var skönt. Barnmorskan sa att det nog är på gång nu och att vi skulle ta det lugnt. Vi åkte till en resturang och kolhydratsladdade pasta sen ringde vi till Östra Sjukhuset. De ville vi skulle komma in så vi åkte dit. Då hade jag 3 värkar på 10 min men det var fortfarande något oregelbundet. Vi fick lägga oss i ett rum där dom gjorde ctg. Ctg visade 2 värkar per 10 min och sen kollade dom hur mkt jag öppnat mig. Hade bara öppnat mig 1.5cm då så vi fick åka hem igen. Vi kollade på serier, jag försökte hitta bekväma ställningar att möta värkarna i och Peter snoozade lite. Vid ett tiden på natten kände jag att det nog var dags att ringa till sjukhuset igen. Det var min ena brorsa som föreslog då jag fördrev tiden med att prata med honom på messenger. Just då kunde jag inte prata under värkarna längre så Peter fick ringa in och prata med koordinatorn och efter en stund pratade hon med mig. Det började nu bli 3 värkar per 10 min och dom var längre än tidigare. Värkarna varade i ungefär 1 min varje gång och trots att jag rationellt sätt uppnådde kraven att va kvar på sjukhuset kände jag mig ändå orolig att vi skulle behöva åka hem igen.
När vi kom in möttes vi av vår första barnmorska som ledde oss till vårt rum och gav mig kläder att byta om till. Vi gjorde ctg igen och sen kollade hon hur öppen jag var. Då var jag öppen 4 cm så vi fick stanna kvar. Hon visade hur lustgasen funkade (kom att bli min bästa vän) och hur jag kunde använda olika hjälpmedel för att stå i olika ställningar och möta värkarna. Gåstolen var absolut bäst först, bollen som jag trodde skulle vara skön funkade inte alls då det blev för mkt tryck nedåt och kunde inte mäta värken på ett bra sätt. Sen bäddade hon ned oss. Barnmorskan sa att det var bra om vi sov lite då det nog skulle ta ett tag innan det var dags för vår dotter att komma. Då tror jag klockan var tre på natten. Peter la sig i en säng bredvid och jag låg i en, lite på sidan uppbullad med kuddar. Jag låg så i ett litet tag och sen mitt i en värk var det som det plötsligt smällde till, blev varmt och blött och jag förstod att vattnet hade gått. Häftigt! Var så plötsligt liksom. Tror detta var runt 4 på morgonen. Jag bad Peter kalla på barnmorskan och in kom även en läkare för att göra ett ultraljud för att se att hon inte blivit för stor så att vi fortfarande skulle kunna föda vaginalt. Allt var lugnt.
Sen försökte vi vila lite till. Jag jobbade med lustgasen och värkarna började bli mer intensiva. Solen började gå upp utanför och vi hade fin utsikt så jag tittade ut genom fönstret mycket. Det började bli lite suddigt sen resten av förlossningen, alltså vad som hände när. Jag gick in mkt i mig själv och stängde ute allt annat. Hade bett barnmorskan föreslå smärtlindring och epidural när hon trodde det var dags vilket hon gjorde. Jag hade aldrig kunnat föreslå det själv då jag var så fokuserad på att ta en värk i taget. Det var skönt att släppa kontrollen och bara leva i nuet, inte tänka på någonting annat. Narkosläkaren kom in och satte eda och sen fortsatte jag att möta värkarna. Visade sig att epiduralen inte gett någon effekt vilket alla utan jag tänkte på då jag fortsatte använda lustgasen. Jag gick in så mycket i händelserna och ett tag målade jag upp att jag var med i en action serietidning. Jag slogs mot actionfigurer i varje värk. Sa till barnmorskan att jag ska skriva min variant och att hon måste skriva sin så vi kan jämföra. Insåg att mitt perspektiv var väldigt annorlunda. Ett roligt minne jag har är hur jag upplevde det som att jag mullrar rätt högt då jag möter en värk. Men ser Peter bredvid mig som är helt lugn, sittandes jobbande på telefonen. Insåg då att det kan inte låta högt. Han bekräftade det när jag frågade honom - att jag mer gnydde. Vi höll på så ett tag, bytte barnmorskor igen. Den sista jag hade kommer jag ihåg som underbar. Dom satte ny epidural då den första inte hjälpt. Denna hjälpte bättre och kände bara lite i högra sidan av magen. Sen satte dom in värkstimulerande dropp. Då blev det jobbigt.
Ändrade ställning till mot säng ryggen men det var inte skönt. Till slut stod jag i sängen på knäna med gåstolen bredvid, då fick jag bättre lutning. Tror hon sjönk ner ytterligare i bäckenet då. Jag hade legat mycket på rygg på sidan hittills. Kommer ihåg att jag tänkte dom skulle säga till när det var dags att krysta men ingen sa något. Hade vid det här laget en barnmorska hos mig hela tiden. Men i alla fall så då tänkte jag, jag får väl köra på då. Så jag började trycka själv och då tror jag det kom mer avgrundsvrål. Barnmorskan sa även att det verkade som att krystvärkarna börjat och frågade mig. Tror jag svarade att jag inte har någon aning, att det är första gången jag gör detta så jag inte vet. En grej jag kom på som hjälpte var att jag påminde mig själv att kroppen inte ger mig något jag inte klarar av. Påminde mig om det hela tiden. Barnmorskan hjälpte mig i mina vrål att skrika ja och djupt istället för ljust. Peter var super på att ge mig mer konkret uppdatering i form av att nu ser vi rumpan etc. Det var där tror jag jag insåg att det inte fanns behov av kejsarsnitt. Mitt i allt insåg jag att jag låg på rygg och att dom skulle känna hur öppen jag var. Kan ha varit tidigare för tror jag var öppen 9 cm då och att dom stannade kvar under en värk för att se hur stark den var. Detta kan ha varit i ett tidigare skede för då var det fler som kände. Efter det kommer jag ihåg det som ett virrvarr, jag grät och mötte värkarna. Allt var så emotionellt snarare än att det gjorde ont och jag blundade. Använde mig fortfarande av lustgasen och när jag tog en snabb titt och skymtade jag en del folk i rummet. Då insåg jag att det var nära. Barnmorskan kom även fram till mig med ett sjukhusarmband varpå jag tänkte “va, det är väl inte dags nu” redan liksom. Och insåg att det kanske faktiskt var dags. När rumpan och kroppen kom så kändes det ingenting. Jag kände när det var huvudet som kom. Det var fint på något sätt. Värken liksom avstannade och jag kände det var dags att fortsätta. Att det var nära nu tills det inte skulle va några fler värkar så denna push var viktig. Sen kändes det som att snippan typ slöt sig runt en apelsin och sen var hon ute.
Tror dom la henne på mitt bröst rätt fort. Dom sa att det är ok, hon mår bra att det är ok att hon är blå och att hon andas men att hon behöver lite starthjälp. Peter sa att jag mest såg chockad ut. Sen gick dom iväg med henne och Peter följde med. Den biten gick väldigt fort för vips va hon tillbaka igen. Medan hon var borta kom moderkakan - vilket kändes ungefär som en varm mensklump. Och sen fortsatte jag att få ligga med benen separerade för dom skulle kolla hur mkt som behövdes sys etc. Tror det var 4 stygn så inga konstigheter. Sen förklarade dom att vi skulle va kvar där nu i 2 h och att vi skulle få komma ner till ett rum på BB sen. Vi fick fika och Valeria låg och tittade i typ 4h med stora ögon. Sen fick vi komma ner till BB, fick ett eget rum och Peter en egen säng. Tänkte snabbt att det var ju inga konstigheter.
Hon sov på mitt bröst när vi var på förlossningen fortfarande och dom förklarade att hon nog kommer sova 24h nu och inte behöva äta någonting. Men hon vaknade under natten och jag testade låta henne amma och hon verkade vilja ha. Efter två omgångar somnade hon om. På morgonen kände vi oss redo att åka hem vilket barnmorskorna blev förvånade över. En barnmorska kom in och sa att det var väldigt ovanligt som första föderska och att dom ville vi i alla fall skulle stanna till dagen efter. Så vi ställde om oss till det, sov en massa, ringde på klockan när jag ammade för att kolla och visa att allt såg bra ut.
Det var så skönt att få åka hem sen, börja livet på riktigt liksom. Lustigt hur olika man kan känna liksom. Barnläkaren kollade läget och sen drog vi. Dom frågade några extra gånger om inte jag skulle ha lunch innan men jag tackade nej. Allt som allt värkar från 7 på morgonen fredag till lördag 17.44, så nästan 36h. Det tyckte jag var bra jobbat!
