Det kom ett mail till oss från Hannah, hon berättade att jag för 8 år sedan var med när hon födde sin första dotter. Min tårar rann, tänk att jag får vara med om dessa mirakel. Här kommer hennes berättelse.
När jag blev gravid första gången för 8 år sedan så var jag väldigt rädd och orolig inför förlossningen. Graviteten var dessutom väldigt jobbig fram till v 20 med mycket illamående och jag kräktes var och varannan dag. Jag kände att jag inte skulle klara av att föda mitt barn och övervägde kejsarsnitt. Jag trodde jag skulle dö eller att barnet skulle dö. Jag fick gå i Aurora-samtal i Uppsala där vi bodde då vid tidpunkten. Samtalen hjälpte mig att våga släppa på kontrollen och tro på mig själv - och lita på min kropps förmåga att klara en förlossning. Jag började gå på gravidyoga, samt att jag gick en profylaxkurs tillsammans med min man där jag lärda mig att andas och slappna av. Jag läste även på om allt om processerna kring en förlossning och eventuella komplikationer som kan uppstå. Jag blev nästan min egen barnmorska och kände mig tillslut som en expert på området innan jag ens hade upplevt min förlossning. Det gav mig trygghet att ha kunskap om vad som faktiskt händer och sker i kroppen vid en förlossning. När jag hade kunskap och tro på mig själv så gav det mig även kontroll över utmaningen jag skulle möta.
I slutet av graviditeten flyttade vi hem till Umeå. Vi hade köpt ett litet hus som vi höll på att renovera och bygga ut. Vi var mitt upp i husbygget och när sovrummet och badrummet var klart så bestämde vi oss för att sova första natten i huset - trots att det fortfarande var en byggarbetsplats, kallt och med byggdamm överallt. På kvällen tog jag ett efterlängtat bad i nya badkaret. Gick och la mig och vaknade tidigt på morgonen vid kl.5 av att det "klickade till" och jag trodde att jag kissade på mig. Fort upp och det bara forsade ut vatten ur mig. Jag kissade inte på mig, det var vattnet som gick! konstaterade jag. Väckte min man och sa att vattnet hade gått och jag bad honom ringa till Förlossningen.
Eftersom värkarna inte hade satt igång ännu så skulle vi komma in närmare förmiddagen. Jag duschade, åt frukost och kände mig glad och peppad att det äntligen var dags. Jag kände ingen oro eller rädsla. Mer förväntansfull. På väg i bilen till Förlossningen satt jag med flera handdukar, då vattnet fortfarande sipprade en hel del. Blev intagen till ett rum och uppkopplad på ctg. Jag var väldigt trött minns jag och jag tänkte att jag måste få vila lite så jag orkar denna strapats jag stod inför. Lämnade mitt välskrivna förlossningsbrev och fick komma upp till Förlossningen. Nu hade värkarna börjat lite smått. Det var hanterbart och jag kunde vila lite. Framåt eftermiddagen så kom värkarna allt tätare och nu började det göra ondare. Jag gick med en gåstol och vaggade runt.
Jag hade bestämt mig för att jag ville ha epidural och det fick jag senare framåt kvällen, och då fick jag även en ny barnmorska. Den bästa barnmorskan jag kunde önska. Hon hette Cia och jag glömmer henne aldrig. Hon förstod att jag varit orolig inför förlossningen och att jag hade ett starkt behov av att känna kontroll och trygghet över situationen, vilket hon gav mig. Vi blev ett mycket bra team. Hon peppade och lugnade när det var som jobbigast och kunde även säga till mig lite på skarpen när det behövdes då jag bara ville ge upp.
Fastän att jag minns att jag tänkte, blir det inte värre än så här? Detta fixar jag ju!
Strax efter midnatt, 11 oktober 2010 efter 1,5 timmes krystvärkar så kom hon, finaste ungen Ellie!
Lyckan var obeskrivlig, jag klarade det och mitt barn klarade det. Tillsammans gjorde vi det. Fick henne till bröstet och min man fick klippa navelsträngen. Jag älskade henne så mycket från allra första stund och tänkte, jäklar vilken upplevelse, det här måste jag göra om! ;-)
📷