top of page
Sök
  • Skribentens bildCia och Maria

Leahs födelse

Jag har två väldigt snabba förlossningar bakom mig och jag är så otroligt glad över hur min andra blev, för den lämnade mig med en känsla av styrka, mod och lättnad. Jag fick känslan av att vara den starkaste kvinnan i världen som helt enkelt är skapt för att sätta barn till denna värld.


Det var torsdagen den 1 juni. Jag hade gått över tiden med åtta dagar då jag på förmiddagen upplevde molvärk i nedre delen av ländryggen. Äntligen var det dags. Samtidigt som det fanns en stor förväntan och glädje över vad som skulle ske, upplevde jag även en stor oro och rädsla denna gång. Detta på grund av hur min första förlossning blev, så jag ville verkligen ha revansch. Jag behövde revansch. Detta kanske blev min sista förlossning och det var så viktigt för mig att känna att jag ägde den. Ett första steg i att känna större kontroll över min förlossningsupplevelse, var att åka in till förlossningen tidigare. Min smärttröskel är hög, vilket jag har lärt mig av mina förlossningar, och jag ville åka in tidigare för att kunna få möjlighet till större mental förberedelse för vad som skulle hända.


Kring 18-tiden åkte jag in till förlossningen med en kraftigare molvärk i ländryggen samt kraftigare värkar fram på magen men smärtan kändes ännu hanterbar. Jag andades. Under båda förlossningarna har jag använt mig av havsandning (ujjayi andning) och jag upplever att det har hjälpt mig enormt mycket. Andningen har skapat lugn och hjälpt mig hålla fokus. Väl på förlossningen var jag öppen 6 cm och jag fick möjlighet att sjunka ner i ett badkar fyllt med hett vatten, med lugn musik och tända ljus omkring mig. Precis som jag hade velat. Jag har aldrig före, eller efter, denna förlossning varit i sådan kontakt med min kropp som jag var då. Det var en mäktig känsla. Under badet började tårarna komma och jag kände att smärtan antagit en ny dimension.


Då min första förlossning gick väldigt snabbt med bara en halvtimme på förlossningen innan min son föddes, hann jag den gången inte ta någon smärtlindring. Och med anledning av det, så visste jag att jag hade styrkan och förmågan att hantera all smärta som kunde bli. Och som ett ytterligare led i att äga min förlossning, så hade jag inför denna valt att föda utan smärtlindring. Jag önskade så innerligt att få möjlighet till en så naturlig förlossning som möjligt, bara jag, min kropp, mitt sinne och mitt barn i ett samspel med varandra. Efter ca 10-15 minuter i badet insåg jag att det var dags. Jag kände förberedelserna som min kropp gjorde och smärtan som antog en ny nivå. Jag staplade från badkaret till ett förlossningsrum i slutet av en korridor. Klockan hade passerat 19 och utanför fönstret hade himlen antagit en rosa/orange ton, jag skulle få föda i solnedgången.


Något annat som jag själv ville bestämma var i vilken position jag skulle föda fram min dotter. Detta var något som jag hade pratat om med min barnmorska vid flera tillfällen, detta också med anledning av hur min första förlossning blev. Har jag rätt att själv välja hur jag vill föda? Behöver jag inte tänka på barnmorskorna och deras arbetsmiljö? Jag ville absolut inte föda i en position som kändes utelämnande på något sätt och hade i förväg tänkt att jag ville föda sittandes och själv ta emot mitt barn om det var möjligt.


Inne på förlossningsrummet varierade jag mellan flera olika ställningar och medan jag stod på alla fyra gick smärtan in i ytterligare ett annat skede, panikskedet. Stunden när man bara vill fly. Men panikkänslorna kom och gick och det kändes bekvämt för mig att lägga mig på vänster sida. Min fina barnmorska tryckte hårt, hårt i ländryggen och det var helt underbart. Efter panikkänslorna kom nästa skede, krystvärkar. Allt gick så fort, men jag var så närvarande och medveten om vad som hände. Jag hade tagit mig igenom alla nivåer av smärta och var nu vid slutet, minuter innan min dotter skulle födas. Under större delen av förlossningen hade jag slutna ögon, för att hjälpa mig att fokusera och skapa närmre kontakt med mitt inre. Det tog tre minuter av krystvärkar innan hon föddes, men dessa tre minuter var det som gjorde min förlossningsupplevelse till något av det mäktigaste jag upplevt. Eftersom jag upplevde mig så närvarande i min kropp, så kunde jag med varje krystvärk känna hur min dotter färdades i mitt bäcken. Jag kände varje centimeter av hennes resa ur min kropp och alla smärta var som bortblåst under dessa tre minuter av krystande. Smärtan var inte längre närvarande, det var bara jag, min kropp, min andning och min dotter. Jag var inte medveten om något annat och kommer heller inte ihåg något annat än detta. Klockan var 19.40 och med den sista krystvärken gled hon ur mig med en sådan lätthet och jag gjorde något som var väldigt ovanligt för min introverta personlighet, men något som skedde utanför min egen kontroll; jag höjde handen och knöt näven i luften och skrek jag kände det! Personalen började skratta av förvåning och jag likaså. Jag hade känt allt och varit så närvarande under hela resan och min förlossning hade blivit precis så som jag hade velat. Det var ren magi och ingen annan i hela världen var starkare än vad jag var just då.

173 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Kroppen är helt fantastisk. Bonnies födelse.

Tvivlar du på din förmåga? Det är inte konstigt. Hela våra liv får vi veta att vi inte duger som vi är. Men... din kropp är fantasktisk och du kommer att kunna föda ditt barn (men det kanske inte allt

3 barn 3 förlossningar

Det kom ett mail från en tre barns mor. Tre helt olika förlossningar men alla positiva och stärkande. Under de närmsta tre veckorna publicerar vi dessa. Här kommer födelsen av Elly. Jag har haft turen

bottom of page