Sök
  • Cia och Maria

Lindas första förlossning.

Det sägs att du oftast föder ett barn som är gjort för att passa din kropp. Det är värkarna som avgör hur lång tid det tar. Lindas första barn vägde 4555g. Här är hennes positiva förlossningsberättelse.


Här kommer min positiva förlossningsberättelse.


Jag minns så väl när jag väntade mitt första barn. Jag satt på jobbet och mina mamma-kollegor satt i lunchrummet och försökte bräcka varandra med sina ”värsta” förlossningsupplevelser. Alla utom en. Hon tog mig åt sidan lite senare och sa ”Lyssna inte på dem. Det där med att föda barn, det gör inte speciellt ont. I alla fall inte om du bestämmer dig för att det är något positivt du är med om. Försök att njuta, och tänk på att smärtan inte är farlig” Jag och min man hade en ganska lång historia av ofrivillig barnlöshet bakom oss, och när jag plötsligt en dag upptäckte att jag var gravid, så tänkte jag att detta kanske är enda gången jag får uppleva detta. Jag bestämde mig för att försöka njuta av varenda krämpa (vilket jag gudskelov inte hade speciellt många), och jag bestämde mig också för att föda fram det här barnet utan att vara ”drogad” av lustgas eller bedövad av annan smärtlindring. Jag ville uppleva varje sekund!


En månad innan BF unnade jag mig en intensivhelg av gravidyoga tillsammans med ett gäng andra höggravida mammor. Jag lärde mig avslappning och olika andningstekniker som skulle kunna användas under förlossningen. Vi ”dansade”, eller snarare vaggade fram och tillbaka, att vara i rörelse skulle tydligen göra förlossningen mindre smärtsam.


10 dagar över tiden så satte det äntligen i gång. Jag låg hela natten hemma i sängen och kändes mig upprymd över de regelbundna (men glesa) värkarna som vittnade om att det äntligen var skarpt läge. På morgonen avstannade de tvärt, och mannen åkte in till jobbet och lovade att svara direkt om det drog i gång igen. Besviket lade jag mig på soffan för att ta igen lite av nattens förlorade sömn. Efter ett par timmar vaknade jag av den molande värken i ryggen igen – YES! Jag låg kvar och vilade på soffan, och när värkarna drog igenom kroppen så ställe jag mig upp och vaggade fram och tillbaka medan jag hängde över en stolsrygg. Så höll jag på hela dagen: soffan – dansa vid stolen – soffan – dansa vid stolen. Jag hade bestämt mig för att försöka stanna hemma så länge som möjligt för att slippa hänga i sjukhuskorridorerna (eller i värsta fall bli hemskickad). Jag visste att det första barnet kunde ta tid, och jag vile verkligen inte åka in för tidigt! Mannen ringde, och jag sade att han inte behövde stressa hem. Det kändes rätt så skönt att vagga runt i min egen bubbla utan att behöva prata med någon. Och smärtan kändes ändå hanterbar, även om det så klart gjorde ont under värkarna. Men mellan värkarna så gjorde det ju inte alls ont, så då hade jag ju tid att vila och ladda om till nästa värk. Strax före klockan 19 så hörde jag hur mannen satte nyckeln i låset hemma i radhuset. Då var det som att kroppen kände ”ok, han är hemma – nu kör vi!”. Plötsligt fick värkarna en helt annat styrka, så min smått förskräckta man fann mig hängandes över en stol i vardagsrummet – ylandes! Det fanns inget panikslaget över ylandet, jag var helt avslappnad och lät bara kroppen hänga med. Och det var som om jag ylade utan att kunna styra över det själv Det var verkligen någon djuriskt över det hela, och mellan värkarna pratade (och skrattade) jag och min man, och diskuterade om det inte började bli dags att åka in snart. Jag ville vänta, det kunde ju inte vara dags ännu…? Att föda barn skulle ju göra så FRUKTANSVÄRT ont, så att man bara vill dö. Och jag kände att jag inte var där ännu, så därför räknade jag ut att barnet ju inte kunde vara på väg ännu på ett tag. Men så gick jag på toa, och då kände jag plötsligt hur det ”tryckte på” på ett sätt som jag inte känt innan. ”Nu åker vi in” sa jag till min man, och vi tog den färdigpackade bb-väskan (med favoritmusik, mackor och godis för flera dygn) och baxade oss ut i bilen.


Att sitta fastspänd kändes inte som ett alternativ, så jag baxade mig in i baksätet, och där stod jag på knä med ryggen mot färdriktningen, medan min man körde så säkert han kunde till ljudet att mitt ylande. Vi hittade en parkering nära ingången (pust!) och tog hissen upp till förlossningen där vi ringde på klockan. Min man hade ringt från bilen på vägen, så vi visste att vi var välkomna vilket kändes väldig skönt. Vi blev visade till ett rum, och på vägen dit fick jag stanna upp två gånger i korridoren och yla mig igenom värkarna. Inte en enda gång under hela värkarbetet hade jag känt mig orolig eller rädd. Bara oerhört fokuserad på att ta mig igenom värkarna, och väldigt glad (och förvånad) över att det mellan värkarna var som att all smärta var helt bortblåst. Så en värk i taget hade jag tagit, och när vi kom in till förlossningen var det nästan ett dygn sedan värkarbetet hade startat (med en liten paus när det avstannade tidigare på morgonen). Ändå kände jag mig inte speciellt tagen eller trött.


Vi blev lämnade själva på rummet en stund, det skulle komma någon och skriva in oss strax sa de. Men bara efter ett par minuter kikade det in en barnmorska genom dörren. ”Det låter som att du har gjort ett bra arbete hemma” sade hon och syftade på mitt ylande, som nu började ändra karaktär och få liksom en djupare ton. Hon undersökte mig och konstaterade att jag var helt öppen. ”Det är bara att sätta i gång och krysta när du känner för det” sade hon. Jag förklarade då att jag absolut inte ville ligga ner på rygg, då det kändes helt onaturligt på något oförklarligt sätt. Hon plockade då fram en förlossningspall som jag fick sitta på under krystningsarbetet. Min man satt bakom mig som stöd, och jag höll i hans händer. Vi satt så i en dryg timme, medan jag kämpade med krystvärkarna. Barnmorskan var gammal och erfaren, och helt fantastisk. Hon peppade och instruerade. Efter ca en timme var det dags för henne att gå av sitt pass. ”Jag stannar hos dig tills vi är klara här” sa hon då. Än i dag kan jag bli så oerhört rörd över att hon stannade kvar, fastän det var dags för henne att gå hem. Det betydde så oerhört mycket för mig att få ha kvar henne hela vägen. Av någon anledning så lät de inte förstföderskor föda fram sitt barn på förlossningspallen, så när barnmorskan såg att det var nära bad hon mig kliva upp i förlossningssängen. Eftersom jag inte ville ligga ner, fick jag stå på knä lutad mot huvudändan som var upprest. Min man stod på andra sidan huvudändan och vi höll varandra i händerna. Det tog nästan två timmar av krystvärkar att föda fram min son, men kl 21.42 kom han äntligen ut, 52 cm lång och 4555 gram tung (inte undra på att det tog sån tid). Han var lite tagen efter den utdragna förlossningen, men han hämtade sig på några minuter och fick komma upp på mitt bröst.


Jag kände mig så glad över att jag varit närvarande under hela förlossningen. Att mitt sinne var klart och att jag kunde minnas varje del av den långa resan mot att få hålla min förstfödda i famnen. Jag fick sy några stygn men då hade jag ju ändå min son på bröstet och den känslan gjorde det hela mer uthärdligt ändå ☺


Med facit i hand skulle jag göra om förlossningen vilken dag som helst! Det är en helt magisk upplevelse att få föda fram sitt barn!

Trots våra svårigheter att ”få till det” den där första gången så blev det fler barn, fyra totalt. Alla fyra vägde drygt fyra kilo styck, och alla fyra föddes fram utan någon smärtlindring. Alla mina förlossningar bär jag med mig som fina minnen, och egentligen så var ju den första förlossningen så klart den mest utdragna och smärtsamma. Ändå så väljer jag att dela med mig av den här, för jag vill visa hur en bra första förlossning ändå kan gå till och kännas. Ta till vara på vilan mellan värkarna – använd den inte till att oroa dig över nästa värk. Tänk en värk i taget – en värk klarar du! Och sedan en till. Och en till. Och sedan får du din belöning.


Lycka till alla ni som har detta fantastiska framför er!

Kram Linda (43-årig 4-barnsmamma)

212 visningar

Senaste inlägg

Visa alla

3 barn 3 förlossningar

Det kom ett mail från en tre barns mor. Tre helt olika förlossningar men alla positiva och stärkande. Under de närmsta tre veckorna publicerar vi dessa. Här kommer födelsen av Elly. Jag har haft turen

2018 positiv förlossning, Cia Sandström, Maria Öatlund

  • Facebook Social Ikon
  • Instagram Social Ikon
This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now