Sök
  • Cia och Maria

Mimmies födelse.

Jag vaknade vid ett på natten och kände något jag aldrig känt förut. Dessutom kom det med några minuters jämna mellanrum. Det gjorde det inte så ont och jag hade min svägerskas ord ringande i mina öron: ”jag trodde att det var värkar men förstod sedan att det inte alls var värkar, riktiga värkar gör mycket ondare!” vilket gjorde mig osäker på vad jag egentligen kände. När man aldrig har fött barn förut så vet man ju inte hur det ”ska” kännas och hur ont ”riktigt j-vla ont” är. Få av oss har även koll på hur hög vår smärttröskel är för just den sortens ont. Jag väckte inte min partner utan låg i sängen och tänkte, räknade och var nervös för att vattnet skulle gå. (Min stora skräck innan förlossningen var att vattnet skulle forsa och förstöra vår sköna säng, haha.) Sedan var det dags för hela familjen att kliva upp och vi åt frukost. Efter frukost la jag mig i badkaret i ungefär två timmar. Jag trodde att det bara var ett skämt när de nämnde varmt vatten som smärtlindring på föräldrakursen men shit så bra det är! Under de här timmarna ringde jag in till förlossningen två gånger. Vi har 10 mil dit och eftersom det var min första gång hade jag inte riktigt koll på när det kan vara dags att åka in. De lugnande orden jag fick var ”åk in när du känner att du behöver mer hjälp”, vilket inte sa mig någonting faktiskt. Hur ska jag kunna veta det? Klockan började närma sig tio på förmiddagen och jag började få ganska ont. Så jag kände att jag hellre åkte in till sjukhuset och satt i korridorerna än var kvar hemma. (Det värsta beskedet man kan få när man bor 10 mil ifrån är ju att man ska åka hem och fortsätta vänta.)


Vi åkte in och jag lyckades somna i baksätet, vilket var skönt eftersom värkar och bilresa inte är den skönaste kombon. Vi kom fram och jag fick veta att jag var öppen sju centimeter och fick alltså stanna. PHU! Jag fick lägga mig i ett badkar igen. Det var ett lugnt rum med tända ljus där jag och min partner blev lämnade ensamma. Min partner matade mig med pannkaka samtidigt som jag badade och trots värkarna som kom så var det en mysig stund. Fortfarande hjälpte det varma vattnet mycket. Efter två timmar fick jag kliva upp och då var jag öppen nio centimeter och vi fick ett förlossningsrum. Då var klockan kring två på eftermiddagen.


Nu var värkarna mer intensiva och kom såklart tätare. Min partner hjälpte mig vid varje värk genom att trycka ihop mitt bäcken riktigt hårt. Även den metoden är en fantastisk smärtlindrare samtidigt som den hjälpte min partner att känna sig betydelsefull och ”med i matchen” istället för att vara åskådare. Mellan värkarna andades jag ut medan han försökte skaka mjölksyran ur armarna. (Han hade träningsvärk i armarna i några dagar efter det gympapasset.) Dock ”tvingade” min partner mig att ta fem värkar på knäna och det kommer jag aldrig att förlåta honom för, haha. Han peppade så gott han kunde men jag blev mest förbannad. Efter en stund fick jag testa lustgas. Jag förstod inte riktigt grejen för jag ”kände” liksom inget av den. Men å andra sidan hade jag aldrig testat lustgas förut och det var väldigt skönt att kunna fokusera på masken under värkarna. Dock var det lite irriterande att maskinen tjöt så högt. Barnmorskan hade skrutit för min partner om denna coola nya lustgas-maskin som de precis fått in och min partner hade funderat på varför den lät så hemskt om den nu var ny… Efter 1,5 h kommer en barnmorska in och smyger diskret fram till maskinen och trycker på den. Poff så blåser ballongen på maskinen upp, den slutar tjuta och i samma sekund skriker jag ”sänk, sänk, jag mår illa!” Maskinen hade alltså inte varit igång och det visade sig att jag inte alls gillade lustgas. Så då slutade jag använda den, haha.


Vid fyra på eftermiddagen började jag känna mig lite trött eftersom jag varit vaken sedan ett på natten. Så jag frågade en barnmorska om det fanns något jag kunde få för smärtan. Hon undrade vad jag ville ha och jag undrade vad hon kunde erbjuda. Jag var inte särskilt påläst då jag hade inställningen att ”jag har aldrig gjort detta förut men barnmorskorna som arbetar där gör det varje dag”. Barnmorskan blev lite förvånad över min fråga men föreslog epidural. När det beslutet var taget och barnmorskan gick iväg för att hämta narkosläkaren gick jag från att tycka att det gjorde jäkligt ont men gick bra till att tro att jag skulle dö om jag måste genomlida en enda värk till. Tänk så knäpp hjärnan kan vara! Dock behövde jag inte genomlida så särskilt många värkar innan läkaren kom och satte en epidural snabbt och smidigt trots att det kom en värk mitt i.


Åh, så skönt det vart! Jag kunde äta igen och bara slappna av. Dessutom hade vi den enorma turen att nästan vara ensamma på förlossningen. Barnmorskorna berättade att det bara var ett annat par inne så de spenderade väldigt mycket tid i vårt rum. Vi skämtade, skrattade och diskuterade flera olika delar av livet under väntan på den där sista centimetern. Dessutom var inte bebisen så sugen på att sjunka ner så jag fick gå omkring och hoppa en del. Vid halv sju på kvällen hade det inte hänt något varpå en barnmorska informerade mig om att vi måste ta bort epiduralen. Det kändes lite läskigt att behöva få sådär ont igen, jag trodde ju att jag skulle få ha epidural ända till slutet. Men eftersom de sa till en timme innan de tog bort den så hade jag gott om tid för att mentalt förbereda mig.


Klockan närmade sig nio och det var byte av barnmorskor. Så de barnmorskor som lovat mig en bebis innan deras arbetspass var slut fick snällt gå hem utan. Den nya barnmorskan som kom tog direkt in en läkare som tog ett prov i bebisens huvud för att se så att den inte hade mjölksyra. Hon informerade mig om att ifall det är så att bebisen har mjölksyra måste vi använda sugklocka. I mitt trötta huvud gjorde jag direkt kopplingen till akut kejsarsnitt (fråga mig inte hur) och fick massa ny kraft av det. Inte fasen ska jag ha kämpat såhär länge för att sedan måsta snittas. Aldrig!

Läkaren kom in och stoppade ett rejält rör i min snippa så min partner fick se bebisens huvud för första gången. Provet togs och ingen mjölksyra hittades. Jag kände mig rejält peppad och började krysta. Jag kommer ihåg att jag tittade på klockan som då var 21.45 och tänkte att ”väldigt snart får jag träffa min bebis” och sedan tog jag i allt vad jag hade. Jag kommer även ihåg att en av barnmorskorna vid ett tillfälle här sa: ”ja, det spänner lite nu” vilket fick mig att asgarva. (Ja, alltså på insidan, man orkar inte skratta på riktigt.) Jeans spänner, jag tyckte mer att det kändes som att jag klyvdes i två delar. Men vi har ju alla våra olika definitioner på ord, haha.


Enda gången under alla dessa timmar som jag blev lite rädd var precis här. Fram till dess hade jag känt mig trygg, lugn och att jag hade koll på läget. Men på slutet av en krystning skriker barnmorskan ”nej, nej, stopp, andas igenom” vilket hon även instruerat mig innan om att göra. Men jag kunde inte, min kropp körde på av egen maskin och jag tänkte att ”nu spricker jag sönder”. Men minuten efter, klockan 22.20, kom min bebis, jag fick upp henne på bröstet och allt annat var glömt. Jag hade fått det absolut vackraste barnet i världen och hon låg i mina armar.


Moderkakan kom ut av sig själv så det märkte jag inte ens av. Barnmorskorna var snälla nog att hålla upp den så min partner kunde se den ordentligt. Jag slapp som tur var. Sedan fick jag sitta i gynstolen i två timmar medans jag blev sydd, det var den absolut jobbigaste tiden. Jag hade inga krafter kvar och jag ville bara vara med mitt barn. Jag hade full förståelse för att det var för min egen skull som barnmorskan var noggrann. Dessutom hade jag mest spruckit på insidan och blödde en hel del så hon hade inte den lättaste uppgiften. Men då kände jag att jag bara ville ställa mig upp och gå därifrån, såsom jag har hört andra kvinnor vilja göra under själva värkarbetet. Trots att det tog tid att sy läkte min bristning fort och bra.


Efter det vart det rullstol upp på avdelningen. Även där var vi ganska ensamma så min sambo fick sova kvar med oss under de tre dagar vi spenderade på BB.

I efterhand har jag tänkt att förlossningen hade jag nog kunnat klara själv om jag inte haft något val. Missförstå mig inte, självklart var jag glad över att min partner var med, stöttade mig, smärtlindrade mig och höll mig på gott humör, men jag hade nog kunnat genomföra det ändå eftersom mitt mål var att få en bebis. Men dagarna efteråt hade jag aldrig klarat utan min bästa vän. Jag hade ont överallt, kunde knappt böja mig ner och var slut och trött. Min partner hjälpte mig med allt från att gå på toaletten till att duscha, peppa mig, krama mig och berätta hur fantastisk jag är. Just de dagarna var jag oerhört tacksam för att jag valt den bästa partnern som finns.


När jag förvandlar min upplevelse till ord kanske det inte låter så positivt, det beror på hur man väljer att tolka min berättelse. Men för mig var det ett underbart dygn och jag skulle gärna föda barn igen. Att det dessutom slutar med den bästa presenten man kan få OCH den enormt överväldigande känslan av att känna sig som den starkaste personen i världen är bara ett plus.

306 visningar

Senaste inlägg

Visa alla

3 barn 3 förlossningar

Det kom ett mail från en tre barns mor. Tre helt olika förlossningar men alla positiva och stärkande. Under de närmsta tre veckorna publicerar vi dessa. Här kommer födelsen av Elly. Jag har haft turen

2018 positiv förlossning, Cia Sandström, Maria Öatlund

  • Facebook Social Ikon
  • Instagram Social Ikon
This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now