top of page
Sök
  • Skribentens bildCia och Maria

Stödets betydelse för förlossningsupplevelsen. Här kommer Cindys vackra berättelse.

Den 14 februari klockan 17.55 låg jag hemma i sängen, mycket less på det gravida tillståndet. Det knackade på dörren och jag försökte ta mig ner för att öppna så snabbt som möjligt – där stod ett blombud med den finaste vändagsbuketten från min sthlm-syster, jag trippade upp för trapporna igen för att fortsätta vila. En stund efter jag låg ner kände jag min första värk precis som min syster beskrivit dem, som en yxa i ryggen.


Kvällen fortsatte med väldigt oregelbundna värkar, vi tog vara på stunden och hade en sista dejt på två vid köksbordet.

Runt klockan 23 for jag i duschen, värkarna fortfarande oregelbundna med allt från 30 till 5 min mellanrum. Splash, vattnet gick(trodde vi). Jag ringde in till förlossningen och meddelade läget och vi blev välkomnade in. 00.23 blir jag undersökt och proven visade att vattnet inte alls hade gått, och jag blev såå besviken. Jag var fortfarande öppen endast en fingerbredd, som jag hade varit redan två veckor tidigare…

Värkarna hade under kvällen varit helt överkomliga, knappt smärtsamma med rätt andning men ändå så att jag kände på mig att jag bara kommer oroa mig om vi åker hem för natten. Vi ringde doulan och meddelade att det nog var ett falskt alarm, att vi hörs igen mot morgonen. Så barnmorskan visade oss till ett rum på avdelningen och vi sov så gott vi kunde med fortfarande oregelbundna värkar.

Morgonen därpå gick i samma tempo, oregelbundna värkar som blev lite mer smärtsamma, men fortfarande helt överkomliga med rätt andning. Klockan 10 kom doulan och bara hennes närvaro och positiva energi fick mig på nya tankar, efter att ha trott att förlossningen mer eller mindre pausat så kom nu värkarna med fart. Pernilla(doulan) mer eller mindre tvingade ut mig o gå i korridoren, vilket gjorde att mina värkar nu kom regelbundet och jag fick köra i gång maskineriet för att ta mig igenom värkarna, jag släppte allt och slappnade av precis varenda muskel jag själv kan kontrollera under värkarna– vilket gjorde att jag minns varje värk med värme, gång på gång tänkte jag att folk ju måste ljuga när dom säger att det tar såå sjukt att föda, men jag sa det aldrig högt, jag ville ju inte heller jinxa. ;) Från klockan 12.30 räknas min förlossning börja.




Mellan 12.30 och 15 tog vi värkarna på rummet, sittandes på en pilatesboll(♥) under den här tiden hade jag öppnat mig till 4cm och började känna mig lite trött efter en inte så utvilad natt. Vi blev erbjudna oxynorm(en värkmedicin i pillerform), som jag från förr varit lite skeptisk till, eftersom det är narkotikaklassat var jag lite rädd att bli så påverkad att jag inte minns förlossningen i efterhand. För smärtan kände jag inte att jag behövde nånting alls, men för att kunna sova och tanka energi inför krystningsskedet behövdes nånting. Vi stod länge och velade fram och tillbaka om jag skulle ta kapslarna eller inte, barnmorskan lämnade dem ändå åt mig och vi kom överens om att fundera fram till prick 15 och då var den sista chansen att alls hinna ta dem före det är för sent. Vi lag upp pro’s and con’s listor för värkmedicinen och det slutade med att jag tog dem, tre minuter över 15 (yolo).

Jag lag mig ner i sängen, Anton framför mig och Pernilla bakom mig. Jag har nog aldrig i mitt liv varit så avslappnad. Rummet var mörkt, helt knäpptyst och jag låg där, som en avklubbad säl i sjukhussängen. Varje värk andades jag egenom  på egen hand och (dethär berättade Anton, jag minns det inte själv) efter varje värk somnade jag direkt, sov några minuter och vaknade en halv minut före värken började, andades egenom och somnade. Med andades menar jag humma som en mamma-häst som lockar hem sitt föl, typ. Anton och Pernilla satt bara helt tysta tätt intill och bara fanns där, under värkarna hade Anton en vers som han berättade hur jag skulle slappna av på samma gång han drog med händerna över de ställen han berättade om – i axlarna, sen pannan och kinderna, hur tung jag ska känna mig och slutligen andades han med mig till värken var förbi, nu i efterhand tror jag det mest var att få höra Antons röst som lugnade mig så bra. Under mina värkar var det viktigt för mig att innte behöva tänka på nåning själv, utan verserna jag hörde fick min kropp att reagera och göra sås om den blev tillsagd – att slappna av och andas.

Något jag inte riktigt minns var att Carro ringde under tiden jag låg i sängen och sov/hade värkar, Anton sa åt henne att om hon är helt tyst kan hon få höra en stund, så om ni inte tror att jag lät som en häst-mamma kan ni fråga henne. ;)

När ja vaknade, 2timmar senare, från min energitankning var jag öppen 8 cm, barnmorskan trodde vattnet hade gått och vi fick förflytta oss till förlossningssalen. Nu hade oxynormen börjat verka påriktigt och värkarna kunde jag ta hur lätt som helst sålänge jag var avslappnad, andades rätt och fick höra Antons vers. Medicinen gjorde mig inte alls hög eller påverkad, som tur. En undersökning vid fl-salen berättade om att vattnet inte hade gått, på sin höjd längre upp i buken och sipprade låågsamt, här igen lite besvikelse men allt sånt negativt fick doulan fundera på så jag fick koncentrera mig på att föda barn. Sen bytte jag om till sjukhuskläder och vi åt middag, gick runt med gå-bordet och studsade på pilatesbollen för att vattnet skulle gå av sig själv. Värkarna gick fortfarande riktigt bra att ta sig igenom, sålänge jag andades rätt, slappnade av och fick höra Antons vers.

18.40 togs det hål på hinnorna, och oj vad det kändes konstigt, som en liten flod.

19.15 Värkarna blev ondare och vi började med lustgas, som en gåva från ovan. Jag tyckte ju det var lite roligt och värkarnas toppar kändes knappt de gångerna vi prickade rätt. Eftersom mina värkar var i ryggen visade aldrig monitorerna när de började och slutade, utan vi fick gissa oss till när vi skulle börja andas i masken.

Fram till kl 21.45 var läget oförändrat, men hanterbart, fram tills nu hade jag fortfarande tankar om hur bra det gått och hur förlossningen inte alls varit så smärtsam som jag trott. Nu började mina ben krampa konstigt och allt blev väldigt obekvämt. Oxynormen hade börjat släppa. Nu räckte inte Antons vers längre utan Pernilla fick rycka in med “vågen” en vers om hur en stor våg griper tag i mig och jag bara flyter med in till land, som dykmetoden fast lite assisterad, denna vers skulle berättas under varje värk, annars gick det inte. Här konstaterades jag 9cm öppen med en liten kant kvar och lillens huvud högt uppe. Här skulle jag nog börjat få lite panikkänslor om vi int haft med Pernilla, hon tog nämnligen hand om allt “medicinskt” så att jag inte behövde oroa mig för det.

Klockan tio lades det in en kanyl och jag började få värkstimulerande dropp. Kvart över började jag känna av ett krystbehov.

Ytterligare en kvart senare började krytvärkarna, jag fick prova krysta och huvudet kommer rätt långt ner med då känns också fortfarande kanten, så härifrån framåt fick jag inte krysta trots krystvärkar, detta var helt klart den värsta smärtan, eftersom andningen blev rubbad av att jag måste “pys”-andas istället för mitt vanliga sätt.

22.50 inkallas  gynekolog för att undersöka mig, och kanten är nu borta. Nu fick jag börja krysta påriktigt, jag väljer att lägga mig ner i gynställning i sängen.

23.00 Värkstimulerande droppen höjs och jag krystar för glatta livet. Krystvärkarna minns jag som starka, men inte så starka som jag trott, inte som när ja läst om kvinnor som känner att kroppen föder ut barnet, näpp, här var det nog jag som krystade ut barnet av egen vilja. Under krysvärkarna fick Pernilla berätta ordagrannt åt mig vad jag skulle göra, dra in luft, håll andan och tryck, här igen kunde jag inte förmå mig att tänka själv, hela huvudet tomt för att Pernilla ska berätta åt min kropp vad den ska göra. De sista tre krystvärkarna fick jag pys-andas egenom för att inte spricka sönder, vilket inte var så bara, men efter alla skräckhistorier jag hört och läst om när kvinnor ignorerat barnmorskans vädjan om att sluta krysta, som lett till såna fruktansvärda förlossningsskador så var det bara att bita sig i läppen och pausa krystandet. Efter krysningsskedet på 21 minuter var han ute, och jag sjöng ett hummande ljud att lättnad, ni som fött vaginalt vet känslan när barnet väl är ute, aah!

Navelsträngen hade han runt halsen, men den kom lätt bort och han fick tillbaka färgen på under en minut och fick komma upp på bröstet direkt, som var min högsta önskan, och där låg han i 240minuter, hud mot hud och doftade så fruktansvärt gott. En sen avnavling blev gjord, ph-provet togs från en hel och fin moderkaka efter att navelsträngen blivit klampad.




Vår barnmorska visade sån respekt åt oss, doulan och våra önskemål, helt fantastiskt, inte en ända gång hörde jag ett ord om jag ville ha epiduralen – barnmorskorna hejade istället på mig att jag kunde klara mig utan(jag ville undvika epiduralen så långt som möjligt, detta fanns skrivet i mitt förlossningsbrev). Så kunniga, proffsiga och respektfulla allihop.

Vår underbara doula Pernilla gjorde verkligen vår förlossning till en sån upplevelse, hon befriade mig från alla negativa tankar och hjälpte mig igenom de svåraste stunderna med hennes kloka, peppande ord, aldrig att jag miste tron på mig själv och min kropp, tack vare henne. Visst skulle förlossningen gått bra också utan en doula, men då skulle jag själv hade behövt fundera på varför bebisen huvud aldrig åker ner, varför kanten runt livmodermunnen aldrig utplånas och jag behövt försöka på egen hand ta mig igenom krytningsskedet för att undvika Antons oro-fyllda ögon. Vår doula gjorde upplevelsen så många gånger bättre, nånting som jag kunnat få ett svagt trauma från var med henne närvarande inga problem alls. Vi är alla tre helt över skyarna tacksamma över dig, Pernilla! 

För att inte tala om Anton. Min fina man som stod bredvid mig, andades med mig genom varje värk tills han var så kissnödig att han fick springa iväg för att tömma. Vi kom fram till att han missade tre-fyra värkar sammanlagt under hela förlossningen. Han som hade sån träningsvärk dagen efter så han knappt kunde gå, och då har han ändå styrketränat i snitt fem gånger i veckan i typ fem år. Han gav verkligen sitt allt för att jag skulle känna att jag kunde släppa allt och bara falla ihop i hans armar under värkarna. En sån fantastiskt icke-självcentrerad man. Kärleken han visar åt guldpojken vår är så gränslös och vacker. Ojoj, ni märker ju att jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Ni som känner Anton vet ju hur givmild, hjälpsam och fantastisk han är – och ni som inte känner honom kan slå ihop alla goda gärningar ni nångång hört om eller läst på facebook, och där har ni Anton. Han är typen som inte funderar en sekund på att inte stanna vid väggrenen fyra på natten om nån står med varningsblinkers på, han är typen som alltid erbjuder sin hjälp, också i situationer var han kanske egentligen inte borde, han är typen som visar sån gränslös, kravlös kärlek mot mig så jag många gånger funderat vad jag gjort för att förtjäna honom. Ord kan inte beskriva denna man, och just mina barn får ha honom som sin pappa. ♥

Oj vilken kärleksförklaring detta slutade i, egentligen är han värd en hel triologi, men så är han ju lite privat också, så jag sätter punkt här, för denna gången iallafall.

Förlossning får 10/10 tummar upp.   

OBS; Bilderna är privata och får inte delas utan godkännande.

361 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Kroppen är helt fantastisk. Bonnies födelse.

Tvivlar du på din förmåga? Det är inte konstigt. Hela våra liv får vi veta att vi inte duger som vi är. Men... din kropp är fantasktisk och du kommer att kunna föda ditt barn (men det kanske inte allt

3 barn 3 förlossningar

Det kom ett mail från en tre barns mor. Tre helt olika förlossningar men alla positiva och stärkande. Under de närmsta tre veckorna publicerar vi dessa. Här kommer födelsen av Elly. Jag har haft turen

bottom of page